Kyrkofadern Hieronymus (cirka 340-420) är nog mest känd för sin latinska översättning av Bibeln – Vulgata. Efterhand tröttnade han på livet i Rom och sökte sig ut i öknen. Han slog sig efterhand ner i Betlehem där han grundade ett kloster, i trakten kring platsen för Jesu födelse.
Det finns en meditation, inspirerad av denna miljö, där Hieronymus böjer sina knän vid krubban och har ett samtal med Jesusbarnet. Denna har följt mig de senaste jularna efter att jag stötte på den i Bo Giertz andaktsbok:
Hieronymus, knäböjd vid krubban, betraktar barnet och säger: »Ack, herre Jesus, hur du fryser och darrar, hur hårt du ligger för min salighets skull! Hur skall jag kunna ge något till dig i stället?« Hieronymus upplever att barnet svarar honom: »Jag önskar ingenting käre Hieronymus. Ge dig tillfreds! Jag skall bli ännu torftigare i örtagården och på det heliga korset.«
Hieronymus fortsätter: »Kära Kristusbarn, jag måste nödvändigt få ge dig alla mina pengar.« Men då svarar Jesusbarnet: »Himmel och jord tillhör mig. Jag behöver inga pengar. Ge dem i stället åt de fattiga, och jag skall betrakta det som om det skulle ha getts åt mig.«
Hieronymus är envis och fortsätter: »Kära Kristusbarn, det vill jag gärna göra, men jag måste få ge dig något. Annars dör jag av smärta.« Då svarar barnet: »Käre Hieronymus, eftersom du är så frikostig, så skall jag säga dig, vad du skall ge mig: Ge mig dina synder, ditt onda samvete och din förtappelse.«
Hieronymus svarar: »Vad skall du göra med allt detta?« och han får höra barnet säga: »Jag vill ta dem på mina skuldror – det skall vara min härlighet och mitt herradöme. Jesaja har ju förutsagt, att jag vill bära och ta bort alla dina synder.«
Då börjar Hieronymus gråta: »Barn, kära Kristusbarn, hur har du inte rört mitt hjärta! Jag trodde att du ville ha något av mig, och så vill du bara ha det onda hos mig. Ta bort vad som är mitt! Ge mig vad som är ditt så blir jag fri från synden och viss om det eviga livet.«
