Vågar vi tänka nytt?

 Jag hittade en intressant artikel i tidningen Dagen. Den kan hjälpa oss att tänka på  vad vi kan göra för att förnya vår kära EFS kyrkan.

Kyrkan är i dag på många sätt allt det människor inte söker. Det säger norrmannen Egil Svartdahl, dagens huvudtalare på Predikantveckan, som menar att kyrkan måste våga tänka nytt för en ny tid.

Några enkla svar på hur det ska ske tror Egil Svartdahl inte finns, han har i alla fall inte funnit några och kommer således inte delge några sådana till pingströrelsens predikantkår. Men han tror att själva funderandet i sig är viktigt.
– Vi måste fundera på varför resultaten uteblir trots att vi lägger ner så mycket tid och energi. Det är få som kan göra så mycket under så lång tid utan att det ger resultat, det hade man inte kunnat göra i något annat sammanhang utan att reflektera tydligt kring vad det beror på.
Att försöka hålla fast vid hur det gjordes förr för att nå goda resultat i dag menar han är omöjligt. 
– Det som var rätt då är inte rätt nu, olika fiskredskap behövs för olika fisk vid olika djup. Framgång handlar inte om att göra på ett visst sätt, utan att möta reella behov på en speciell plats i en viss tid. Man brukar tala om att vi ska gå i fädernas spår, men om det var något som präglade dem så var det att de inte gick i sina fäders spår. Ska vi vara trogna dem så går vi i nya spår mot samma mål som de hade.
Villkoren i dag är drastiskt annorlunda gentemot för sisådär femtio år sedan, säger Egil Svartdahl. Det postmoderna samhället med dess nya människor är här; det kan man gilla eller ogilla, det är så ändå.
– Vårt sätt att vara församling är format av i går, men behoven och förutsättningarna är annorlunda. Hur ska man vara församling i en tid som är skeptisk till institutioner, som inte accepterar absoluta sanningar, som är tveksamma till auktoritära ledare? Egentligen är vi på många sätt allt det människor inte söker i dag, säger han.
Men att förändra och gå in på nya vägar, om än mot samma mål, är lättare sagt än gjort. Egil Svartdahl vet det, tycker att det är naturligt – samtidigt som det egentligen är förvånande.
– I missionssammanhangen är det givet med anpassning: där finns en ny kultur, ett nytt språk. Det går inte bara komma till missionsplatser och göra precis som hemma, det vet vi. Men av någon anledning har vi svårt att ta till oss det sättet att arbeta och tänka på hemmaplan. Tänk om vi kunde ändra på det, för det är faktiskt en ny kultur med ett nytt sätt att tala och tänka nu.
En av de stora utmaningarna, som Svartdahl ser det, är att gå från en aktivitetsmodell till en mer relationsbaserad. Det är svårt, menar han, eftersom det då handlar om vilka vi är och inte vad vi gör. Dessutom betonar han att vikten av ärlighet är viktigare än någonsin.
– Om vi bara fokuserar samhällets synd och problem är vi inte ärliga, då kommer vi inte att betraktas som äkta.
För att hitta rätt framåt är han – själv 53 år – övertygad om att de unga måste släppas fram. Han ser gärna att småbarnsföräldragenerationen tydligt får prägla församlingens kultur: mötesupplägg, musik och så vidare.
– Då vet man att man är i ett sammanhang som har framtiden för sig. Men på många håll klarar man inte det – det är 60-åringarna som har pengarna, sitter i församlingsledningarna, har starka åsikter och bestämmer inriktningen. Och då blir församlingen 60+, och det är inte bra, vi behöver alla generationer och andliga fäder och mödrar värdesätter över allt annat att skicka tron vidare.
Egil Svartdahl menar att det är läge att aktivt ta tag i situationen, inte hoppas att det löser sig av sig självt.
– Vår längtan efter väckelse kan bli en förlamning. Det blir som att vi håller Gud ansvarig och anser oss vara trofasta i att vi bara fortsätter som tidigare. Men ordet väckelse finner jag inte i Nya testamentet, däremot ordet växt. Vi behöver arbeta och slita, inte bara drömma om väckelse.